inte, men:

glömde: är inte självdestruktiv i mina ögon, ändå bjuder jag hem en främling från ingenstans och ska låta honom dela måltid och tid i mitt matta vardagsrum. nånstans måste gränsen dras och man måste på något sätt våga... våga. det kanske går åt helvete. på tusen olika sätt. det kanske det gör. isåfall har jag iallafall inte bangat en utmaning.

wanted: svart tak

om jag skriver ord för ord, ett i taget, inte alla samtidigt, kanske tröst droppvis sipprar genom tidsväggar och hotander parkettgolv.

men troligen inte.

det var ändå värt ett försök, från denna skyddade plats som inte blev mer än så här: väggar, golv och tak jag inte får måla svart fast jag vill.

jaså

handfull vita piller min mun törstar kärlekssaft och våta bilder av dig, det är inte så det ska gå till. skulle jag berätta skulle dom säga: jaså är du sån där igen. jaså du har låtit dig influeras igen. det där är ju inte du liksom.

men det är mer jag än något annat, jag har bara lärt mig vikten av att ljuga på alla nivåer. jag tröstäter mina piller utan att vara beroende men vet hur det ser ut - skiter även i det, men finner mig höja mig på tå för att bereda mig mot attacken som säkert, garanterat kommer.

längtar efter

längtar mig full av säga ifrån, ta piller o vin, vara rakryggad stå upp för mig o mitt, men hittills: jag veknar, går undan, låter allt vara som det är för att det är enklare.

nu

vakar natten igenom, vodkaglas balanserar mitt sängbord på kanten, mkt svårt tänka annat än: han älskar mig faktiskt inte, torra ögon (nattluft morgonluft) nu vet jag iaf.